Hur SRB blev SRB – En historisk återblick bortom de senaste 75 åren

Vid midnatt den 1 januari år 1928 bildades formellt SRB-rasen efter det att dåvarande Ayrshireföreningen och RSB-föreningen efter fem års förhandlingar slutligen under året dessförinnan beslutat att så skulle ske. Själva födelsen skulle man närmare kunna lokalisera till gården Snesta i Södermanland där RSB-konsulent Jack Löndahl strax före midnatt stambokförde de sista RSB-djuren och strax efter midnatt stambokförde de allra första SRB-djuren.

Som de långa samgåendediskussionerna antyder var det inte utan födslovåndor som den nya rasen kunde bildas för att ”uppgå i en högre enhet”. I sig var mödraraserna redan mycket nära besläktade och bestod av samma genetiska grundkomponenter nämligen Ayrshire, Korthorn och även i viss mån de så kallade svenska lant- och herrgårdsraserna. Den enda egentliga skillnaden mellan raserna - som med åren blivit alltmer lika varandra - var att korthornsandelen var betydligt högre i RSB (ca 50%); detta trots att RSB-rasen på fädernet helt härstammade från fullblodsayrshiretjuren 28 Hero (stambokförd som nr 261 i The Ayrshire Herd Book). Till saken hör också att de två stora grundkomponenterna Ayrshire och Korthorn sinsemellan har ett inte obetydligt släktskap.

Trots att raserna var mycket närbesläktade och var för sig hade utvecklats i en nära nog identisk riktning så var bildandet av SRB inte självklart. Faktum är att namnfrågan var en stor stötesten som var nära att stjälpa det hela. RSB-föreningen stred länge för att rasen skulle heta ”Röd och vit Svensk Boskap” vilket var nära nog identiskt med det gamla namnet ”Rödbrokig svensk Boskap”. Från Ayrshireföreningen lanserades en hel rad mera neutrala namnförslag, t.ex. ”Allsvensk boskap”, men deras ”yttersta eftergift” i namnfrågan var ”Svensk Röd och vit Boskap” och detta namn blev ju som bekant det som blev slutligt fastställt (men först sedan språklig expertis kunnat fastställa att ordet ”Svensk” borde vara i början).

Sten-, brons- och järnåldern

Nå, för att fortsätta historieberättandet vill jag först som sist betona att detta kommer att vara mycket översiktligt; härtill medger inte utrymmet något annat. För att börja riktigt från början så härstammar naturligtvis SRB som alla andra nötkreatur från uroxen. Till skandinaviska halvön tror man att tämjda nötkreatur kom in första gången under yngre stenåldern för ungefär 6 000 år sedan med ett från England invandrande folk. Mot slutet av yngre stenåldern för ungefär 4 000 år sedan invandrade en ny folkgrupp, det s.k. båtyxefolket, och man tror att även dessa förde med sig nötkreatur. Därmed skulle man kunna säga att grunden var lagd till den svenska ”lantrasen”.

Under brons- och järnåldern fortlevde vad man tror den gamla stenåldersboskapen utan nämnvärd inblandning. Under bronsåldern hade vi ett milt och kontinentalt klimat men på järnåldern för ungefär 2 500 år sedan inträdde en kraftig försämring av klimatet vilket torde ha inneburit en viss ”härdning” av kreaturen genom selektion.

Vikingatiden och medeltiden

På vikingatiden infördes troligen en del nötkreatur med från härjningståg och handelsresor återvändande vikingar – dock knappast i någon större omfattning. Däremot anses exporten ha varit mer omfattande. Ett än idag synbarlig resultat av denna exportverksamhet utgörs av Islandskon som sedan mer än 1000 år levt där utan främmande inblandning. Dagens isländska djur utgör därmed ett levande exempel på hur kreaturen på den skandinaviska halvön (möjligen Skåne undantaget) såg ut på den tiden – d.v.s. med eller utan horn och med alla möjliga (och omöjliga) färger (blekröd med vitt huvud, tigrerade djur på gulröd botten eller sidig ”fjällko-teckning” hörde till de vanligare färgkombinationerna).

Ej heller under medeltiden (1060-1520 e Kr) förekom så vitt känt någon mer omfattande import av avelsdjur. Liksom under vikingatiden lär det däremot ha förekommit en inte oväsentlig export av avelsdjur; en uppgift som på intet sätt jävas av det faktum att Adam av Bremen år 1000 uppgav att det i norden ”funnos ett överflöd av boskap”. Till Gottland anses det dock att importen kan ha varit mer omfattande under den aktuella tiden med tanke på Visbys täta handelsförbindelser med den tyska hansan. Även inom landet kan det ha förekommit en ökande handel vilket i sin tur givit en ökande uppblandning mellan lokala lantrasgrupper (förutom den hittills omnämnda sydliga invandringsvägen av nötkreatur anser en del forskare att vi senare också haft en östlig invandringsväg över norra Finland).

1500-talet

Under Wasa-tiden upplevde boskapsskötseln en blomstringstid. Ladugårdsnäringen skall av ”Kung Gösta” ha ”blivit upplyftad på ett högre plan”. Under denna tid skall en del Jutska, Holsteinska, och Holländska kreatur ha införts till en del kungsgårdar och rimligen har också lantraspopulationen till en viss del påverkats av dessa importer. Korna var f.ö. under denna tid mycket små (150 kg) och mjölkade normalt 500-600 liter/år men kunde i vissa fall på de bättre kungsgårdarna producera upp till 1300 liter/år enligt noggrant bevarade räkenskaper – en aktningsvärt mängd med tanke på djurens ringa storlek. På flera av Kungsgårdarna höll man f.ö. under denna epok häpnadsväckande stora besättningar. På Gripsholm höll man t.ex. ett år 396 kor och på Ekolsund i Uppland 300 kor (övriga nöt oräknade).

Perioden 1600-1830

Under dessa århundraden gick kreatursskötseln understundom kraftigt tillbaka av ett flertal olika orsaker. Dels hade vi politiska åtgärder som t.ex. införandet av den s.k. ”boskapspenningen” år 1620 som innebar att en särskild skatt utgick för alla djur över en viss ålder. Under den s.k. frihetstiden (1718-72) försämrades situationen ytterligare då denna tid innebar ”ett statens förmyndarskap af för bonden föga gagnelig art” och under denna tid gynnades fåraveln kraftigt på nötkreatursskötselns bekostnad. De många krigen under dessa år inverkade naturligtvis också menligt och boskapsskötseln fick en mycket låg status då adelsmännen hellre ägnade sig åt ”ärorikare” värv på Europas slagfält än åt ”fredliga lantmannagärningar”

Dels drabbades vi under 1600- och 1700-talen ett flertal gånger av svår missväxt och svåra kreaturssjukdomar. Skall några årtal nämnas så är det den svåra missväxten 1695-96 och den svåra boskapspesten 1745-46. Vid denna pest dog enbart i Skåne minst 200 000 kreatur och denna landsände hörde oftast till de drabbade vid de flesta sjukdomsutbrotten. Att just Skåne drabbades så hårt hänger samman med att sjukdomarna vanligen inkom med de vid denna tid relativt talrika importerna till Skåne av i första hand röda holländska djur.

”Skånska herrgårdsrasen”

Uppståndna luckor i de skånska fähusen fick därpå fyllas med lantrasdjur uppifrån landet. Resterna av den ursprungliga skånska lantrasen och de importerade djuren kom i kombination med lantrasdjuren från i första hand Småland att ge upphov till vad som kom att kallas den ”Skånska herrgårdsrasen”. Denna lantras var något mera storvuxen än boskapen norr om Hallandsåsen. Den var också mera mörkt röd än längre norrut vilket indikerar ett visst frändskap till den danska och nordtyska lantrastyp som så småningom kom att ge upphov till Angler och RDM (Skåne var ju länge danskt). Den skånska herrgårdsrasen levde kvar på vissa skånska gods ända fram till 1860-talet och hade även innan dess hunnit påverka en del mellansvenska s.k. herrgårdsraser.

Från 1830 – England inspirerar

På 1830-talet började man inse att något måste göras. Flera lärde män, främst Alexis Noring och Johan Theopil Nathorst, hade inspirerats av rasavelns framsteg i England och började via olika kanaler föra fram sina idéer. Att indela kreaturen i raser och genom systematisk avel försöka förbättra egenskaperna var nämligen något man inte gjort tidigare – inte förrän rasavelns fader, den inbundne engelske djurförädlaren Robert Backwell under andra halvan av 1700-talet bedrev sitt banbrytande förädlingsarbete med den engelska Longhornsboskapen.

Inspirerade av Backwells idéer hade nämligen de båda engelska bröderna Charles och Robert Colling i slutet av 1700-talet börjat sin förädling av Korthornsrasen utifrån den oförädlade s.k. Teeswaterboskapen. Bröderna Collings arbete hade sedan efterföljts av två uppfödare vid namn Booth och Bates som i sin tur fört förädlingen vidare i två riktningar. Den förstnämnde mot det som kom att bli Beef Shorthorn (i Sverige då kallat Durham) och Thomas Bates som drev sin linje mot det som kom att bli Dairy Shorthorn (i Sverige då kallat Yorkshire). Som en kuriositet kan f.ö. nämnas att bröderna Collings tjur Hubback blev anfader till bägge grenarna av Korthornsrasen.

Walaholms-rasen – en av många herrgårdsraser

Norings och Nathorsts engagemang smittade av sig bland samhällets elit (d.v.s. godherrarna) och redan i slutet på 1830-talet hade det börjat importeras såväl Durhams som Yorkshire som även lite senare Ayrshire till en del svenska herresäten. Bland annat hade dessa raser importerats till gården Walaholm i Hova socken i Västergötland och där uppstod den s.k. Walaholmsrasen som på sin tid fick en mycket stor spridning i Västergötland med omnejd. En intressant kuriositet i sammanhanget är att Walaholm hade anskaffat sina hondjur från Katrineberg i Värmland, vilka i sin tur hade fått djur från Degeberg i Västergötland som i sin tur på 1760-talet hade fått herrgårdskor från Stjärnsund utanför Askersund – samma Stjärnsund som 100 år senare drog igång sitt banbrytande avelsarbete i stor utsträckning med djur från Walaholm.

Förutom ovan nämnda Walaholsrasen och Katrinebergsrasen hade det uppstått ett flertal lokala herrgårdsraser men det var vid denna tid som de började benämnas som ”race” eller ”slag”. Egentligen var det ju inte frågan om mer än lokala framstående besättningar som mer eller mindre påverkade den lokala omgivningen men skall några viktiga till nämnas så är det i så fall ”Kobergsslaget” och ”Strömsholms racen”. Flera av dessa mellansvenska s.k. raser var direkt eller indirekt påverkade av den gamla tidigare nämnda Skånska Herrgårdsrasen.

Stamholländerierna

Det var inte enbart privata föregångsmän som lät sig påverkas av bl.a. Noring och Nathorst. Efter en proposition till 1844 års riksdag upprättades nämligen år 1847 med statliga anslag 8 s.k. stamholländerier på olika platser i landet. På varje stamholländeri placerades 2 tjurar och 20 kor av ren importerad ras (inte inhemska djur som det först var sagt). Ägaren som upplät sin ladugård åt djuren fick ta emot djuren kostnadsfritt men skulle sedan förse allmogen med i första hand goda avelstjurar. Ayrshire placerades till en början på hälften av holländerierna och blev med tiden så populär att den snart nog helt trängde undan övriga raser (Allgauer, Voightländer och Pembrokshire) i takt med att nya holländerier tillkom. Av kostnadsskäl dröjde det till 1864 innan ett holländeri med Korthorn upprättades.

Holländeriväsendet upplöstes 1871 med undantag för korthornsholländeriet vid Alnarp som kvarstod till 1901. De flesta fd holländerierna fortsatte sedan med ayrshireavel efter holländeriernas upplösning och flera kända ayrshirebesättningar som Bjärka-Säby, Klagstorp (senare Viken), Aranäs m.fl. var under andra halvan av 1800-talet mer eller mindre direkt påverkade. Besättningen vid Ultuna/Kungsängen i Uppsala härstammar faktiskt delvis än idag i rakt nedstigande led från 1847 års import. Stamholländerierna betydelse för det som senare skulle utvecklas till SRB har därför varit långt mycket större än vad många tidigare författare antytt.

Skarhult och den skånska Ayrshiren

1847, samma år som stamholländerierna upprättades, skedde en ännu viktigare import och den hamnade förutom på Hjuleberg i Halland på Skarhult utanför Eslöv i Skåne. Härifrån spred sig ayrshirerasen med förbluffande snabbhet till ett stort antal framstående besättningar i Skåne och Halland under andra halvan av 1800-talet. Från och med 1899, när Ayrshire föreningen bildats, spred sig sedan Skarhultsblodet, via Aranäs utanför Gränna, upp genom hela landet och blev med tiden fullständigt dominerande inom den dåvarande Ayrshirerasen fram till dess rasen gick ihop med RSB 1928.

Omfattande ayrshireimporter på 1880- och 1890-talen

Om Skarhult hade lagt grunden för Ayrshire i Skåne och Halland så hade stamholländerierna och en del privata ayrshirestammar som Ålberga, Tynnelsö och Väderbrunn i Södermanland väckt intresset för Ayrshire på allvar i Mellansverige. På 1880- och 1890-talen importerades stora mängder Ayrshire som dels användes i de allt talrikare ayrshirebesättningarna men framförallt användes till förädling av allmogens oförädlade djur. Mellan 1840- och 1880 talet hade dock Ayrshirerasen genomgått en ganska kraftig typförändring i hemlandet så det sena 1800-talets importer var av den s.k. moderna skotska ayrshiretypen som sedan kom att dominera i bl.a. Finland och i Nordamerika. De nya ayrshiredjuren skilde sig därför ganska markant åt mot de tidigare importerna och i all synnerhet mot den skånska ayrshiretypen.

Premieringssystemet  och tjurföreningarna

En annan bidragande orsak till det ökande intresset för i första hand ayrshireavel var det premieringssystem som infördes i de flesta län på 1880-talet. I varje län utsåg hushållningssällskapen en premieringsnämnd som också hade till uppgift att föra en länsstambok över de raser som var föremål för premiering. På talrika pemieringsmöten godkändes respektive förkastades de tjurar och kor som var föremål för premiering. I nästan alla län upp till Gävleborgs län premierades Ayrshire. Andra raser som premierades i enstaka län var Korthorn, Ostfriesisk boskap, Fjällras och Gottlandsras men numerärt sett premierades långt mycket fler ayrshiredjur än djur av alla de andra raserna tillsammans. Mot slutet av 1800-talet ökad också antalet tjurföreningar högst markant vilket i hög grad bidrog till att sprida i första hand Ayrshirerasen.

RSB – för dem som använt både Ayrshire och Korthorn

Det ökande intresset för rasavel ställde emellertid till problem för de i första hand Mellansvenska herrgårdar som hade framstående herrgårdsbesättningar som förädlats med både Ayrshire och Korthorn. Man såg hur deras hävdvunna avelsdjursförsäljning snabbt höll på att rinna dem ur händerna. På Lantbruksmötet i Göteborg 1891 visades just en sådan grupp djur som väckte allmän beundran och gillande. På initiativ av bl.a. godsägare Ivar Lindström gjordes ett upprop som gick ut på att man innan det blev för sent skulle tillvarata dessa och liknande djur. Uppropet föll i god jord och året därpå, 1892, hade Avelsföreningen för Rödbrokig svensk Boskap bildats.

Inledningsvis var det dock en relativt ringa omfattning på företaget och det var helt begränsat till ett fåtal besättningar i främst landskapen Närke och Södermanland. Omfattningen var under hela 1890-talet inte mycket större än vad ayrshirepremieringarna var i enbart Malmöhus län. Men den nya rasen vann efter sekelskiftet snabbt fler och fler anhängare för varje år – även en del rena ayrshirebesättningar - samtidigt som Ayrshireföreningens underlag sakta men säkert minskade.

Stjärnsund – Den viktigaste besättningen av alla

Den djurgrupp som alla imponerats av vid Göteborgsutställningen 1891 var kom då den ifrån? Jo, som de flesta redan listat ut så kom den från Stjärnsund utanför Askersund – den utan alla jämförelse i särklass viktigaste besättningen i SRB-rasens historia. Från RSB-rasens bildande fram till 1920-talet kom Stjärnsund att fullständigt sätta sin prägel på hela RSB-rasen. Faktum är att i den sista RSB-stamboken från 1927 härstammade samtliga tjurar från ayrshiretjuren 28 Hero (alias Star of the West AHB 261) som importerades som ettåring 1881. Avelsdjursförsäljningen från Stjärnsund saknar t.ex. allt motstycke och var i medeltal under perioden 1887-1927 drygt 35 handjur och 35 hondjur per år. Inte illa för en 175-kors besättning.

Om Stjärnsund förtjänar naturligtvis mycket att sägas. Av utrymmesskäl får vi nöja oss med att ytterst komprimerat konstatera att avelsarbetet drogs i gång på 1860-talet av Knut Cassel och fullföljdes av hans son Albert Cassel under RSB-eran. Till den befintliga besättningen av ospecificerad herrgårdsras köptes inledningsvis via Laxå bruk mycket både han- och hondjur av s.k. Walaholmsras, d.v.s. djur med i stort sett samma genetiska komponenter som dagens SRB-kor.

Därefter inköptes på 1870- och 80-talen två korthornstjurar, 20 Windsor och 48 Osborne, samt en ayrshiretjur, 28 Hero, som kom att få en oerhörd betydelse inte bara för Stjärnsund utan även för hela RSB-rasen och sedermera även för SRB-rasen. Men inte bara handjur har varit av betydelse. Ännu idag finns det runt om i våra ladugårdar otaliga hondjur som leder sitt ursprung tillbaka till någon av Stjärnsunds många framstående kofamiljer (även om ägaren inte själv är medveten om det). Och vem vet, det är inte omöjligt att en del av dessa kofamiljer kanske leder sitt ursprung tusentals år tillbaka genom den svenska historien – onekligen en kittlande tanke.

SRB idag – en pigg 75 åring med lysande framtidsutsikter

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att jag inte alls fått plats att redogöra för de senaste 75 åren. Jag har heller inte fått plats att redogöra för utvecklingen i Norge och Finland som varit mycket snarlik och nära knuten till den svenska utvecklingen under de senaste 150 åren. Ja det är mycket som jag inte fått plats med här men de historierna får vi berätta en annan gång.

Det samma gäller den alldeles färska historien om den genetiska variationen inom SRB och de genetiska sambanden mellan produktion och hälsa men också det är en historia som vi får berätta en annan gång. Så mycket måste jag dock avslöja redan nu – Den historien bådar gott för framtiden!

Per E. Falk